.

Jag vet inte vad det är, om det är natten som lagt sig över hustaken och ensamheten som försöker tränga sig in, eller om det verkligen är något i bakhuvudet som jag är ledsen för? jag vet inte, det är helt tomt.
Nyss var jag glad. Men så fort alla lagt sig här hemma så vill jag bara sätta mig ner och gråta. Jag vill inte vara ensam, jag klarar inte av det. Ångesten tränger sig på, jag är rädd. Jag är rädd för mörkret, för mig själv och för vad som hänt & inte hänt. Jag är en vilsen själ i en kropp som vandrar runt som en zombie. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill krypa ner under mammas varma täcke, för det är det enda stället jag känner mig trygg på. Men vad tjänar det till? det kommer ändå vara likadant natt, efter natt, efter natt om jag inte är med någon. Men man kan ju inte tillbringa all sin tid med vännerna heller... Jag försöker fly från ensamheten, men nu så sitter jag här, vissa dagar så bara sitter man där, ensam, och vet inte vad man ska ta sig till. Man känner sig rädd och ledsen men hittar inget svar på varför, och det är ännu värre, att inte veta varför man helt plötsligt föll. Men jag antar att det är så det är, för de flesta. Ibland faller man...