Jag behöver explodera.
2012-12-21 || 
18:46:00
Jag hade inte varit någonting utan er!
Det är ofta man tar saker förgivet, till exempel familj och vänner, jag menar, de finns ju där. Men det kommer de inte göra förevigt. Så därför, ägnar jag varje dag en gnutta tid, åt att tala om för mina nära och kära hur otroligt mycket de betyder för mig, hur otroligt glad jag är att de finns i mitt liv. För vem vet, imorgon kanske det är för sent.
Jag är säkert en av många, som deppar ihop över småsaker, som bråkar med min familj om helt oväsentliga grejer och ibland stör mig på det mina vänner gör. Men sanningen är, att när jag verkligen tänker efter, så kunde jag inte ha det mycket bättre. Jag har en familj som älskar mig, som gör allt för mig, och som alltid finns där för mig. Jag har vänner som gör mig lycklig, och som jag vet inte sviker mig, och jag har egentligen ingen som helst anledning att klaga på någonting. Visst, det är klart man klagar ändå ibland. Men om jag verkligen tänker, så har jag verkligen ingenting att må dåligt över.
Det har hänt saker tidigare i mitt liv, saker som satt spår i min själ. Men, jag har klarat mig igenom allt, tack vare vänner och familj som alltid har funnits där, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dem nog!
Men jag försöker, jag försöker varje dag, överösa mina vänner och min familj, med kärlek, för att bevisa för dem hur otroligt mycket jag uppskattar allt de gjort och gör för mig. Jag hade inte varit någonting utan dem.
Jag är verkligen lycklig, för att jag har så otroligt mycket fina människor i mitt liv, och jag kunde inte begära mer än vad jag har just nu.
Hur hamnade vi här?
Det ekar i mitt huvud, vad är det som händer? Ögonen svider och frustrationen över det som precis hänt är total. Jag skakar. Vad har jag gjort? Jag släppte garden bara för någon minut, och tömde mig själv på kraft. Jag hoppades och trodde på något som aldrig fanns, som aldrig ens kommer att finnas. Vad var det som gick fel? Är det jag? Är det mig det är fel på? Så mycket frågor och så lite svar.
Rädslan för vad folk ska tycka...
Kommer ni ihåg att jag för ett ganska bra tag sedan, skrev ett inlägg om att jag inte tänker låta folk trycka ner mig längre? Att jag är jag, och att jag är bra som jag är? Jo, det stämde ett tag. Men nu är jag där igen, fast i den där jävla rädslan som jag fruktar så mycket, rädslan för vad folk ska tycka om mig. Jag är så besatt av att anpassa mig efter andra, och jag är trött på det nu.
Det är få människor jag känner att jag kan vara vem jag vill runt. Eller ja, vi börjar om lite, det handlar inte om hur jag ÄR, för min personlighet ändrar jag aldrig på. Det handlar mer om hur jag SER UT. Jag försöker alltid anpassa mig efter alla andra, för att inte sticka ut för mycket, eller för lite. I skolan till exempel, jag tar aldrig på mig det jag egentligen känner för, eftersom det känns som att folk kommer titta snett på mig, undra, viska, döma. På vissa fester, beroende på vilken typ av folk som är där, så anpassar jag mina kläder efter deras, och om jag nu inte vet vad folk har på sig så har jag ofta med mig ett ombyte, så att jag snabbt kan byta om jag är för mycket, eller för lite uppklädd. Och sen är det ju det där med att jag sminkar mig som en idiot, för att dölja så mycket av mitt "riktiga" ansikte som möjligt, så har det varit sedan sexan, jag sminkar mig så pass mycket eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag är så gräsligt ful utan smink, att de kräks när de ser mig.
Jag har länge tänkt på att jag skulle vilja skaffa Septum. Ni vet en sån där piercing som hänger och dinglar i mitten av näsan. Jag skulle gjort det för flera veckor sedan, om jag inte var rädd för att folk skulle ta "avstånd" och döma ut mig totalt. Visst, mina vänner, mina riktiga vänner, stöttar mig alltid, det vet jag. Men det är inte dom som är problemet, det är personerna man egentligen inte känner, eller pratar med, men som man stöter på lite då och då i skolan, på stan eller på fester. Jag vet inte varför jag skulle bry mig om dom, men jag gör det iallafall.
Jag vet ju att jag har folk som älskar mig, som tycker jag ser bra ut och som kommer stanna hos mig oavsätt vad. Så jag vet egentligen inte varför jag är så rädd att chansa...
Visst, jag vet inte om folk tycker så mycket som jag tror, men det snackas ju alltid. Helst i en sån liten by som jag bor i. Hade jag bott i en större stad hade jag aldrig brytt mig, men här vet alla allt om alla, alla snackar om alla, och alla lägger sina näsor i blöt i andras verksamhet, så att säga.
Men jag måste göra en förändring, med mig själv. Och börja inifrån. Bli av med den där jävla rädslan som gör att omgivningen i princip styr vilka trosor jag sätter på mig! Jag vill kunna sätta på mig precis vad fan som helst, när som helst, utan att en jävel ska döma mig. Dags att jobba på självförtroendet med andra ord.
Sådär, nu har jag skrivit ett långt, onödigt inlägg. Det får duga.
OVER AND OUT
Jag kunde inte önska mig en bättre vän än du!
Jag älskar att vi kan ringa varandra 5 gånger om dagen, utan att egentligen säga någonting alls, bara för att. Jag älskar våra tvåmannafyllor, som alltid består av vin och trötthumor. Jag älskar att vi båda alltid klagar på hur Forever Alone vi är, fast vi vet att vi alltid har varandra. Och jag älskar att du är du, och att du är helt sjuk i huvudet!
Jag älskar dig, så otroligt mycket, ditt äckliga helvete! Lämna mig aldrig ♥
Lycka, lycka, lycka!
Ni vet den där känslan...
Den där känslan som kan få det att krypa i hela kroppen, den där känslan som kan få dig att le utan att du egentligen har någon anledning. Den där känslan som gör att du känner dig som världens starkaste.
Den där känslan som gör att du glömmer bort alla problem, på bara någon sekund. Den där känslan som man strävar varje dag efter att känna. Den där känslan som får dig att känna dig självsäker, och som får dig att lyfta ditt huvud mot himlen. Den där känslan som är bättre än någon annan. Den där känslan som smittar av sig på andra.
En känsla som inte går att dölja, den är för stark. Den lyser igenom, och det känns i hela kroppen.
Den där känslan, som kallas lycka... ♥
______________________________________________________________________
Alltså.. JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA. Det finns inget som kan trycka ner mig nu. Faktiskt, så har jag nog aldrig mått såhär bra. Eller jo, det har jag väl, men fan, det är så jävla skönt bara! Och även fast vädret är pest och pina så skiner jag som en sol. Det är skönt, och jag älskar att jag kan säga "Jag mår bra" och verkligen mena det. Jag är lycklig, rakt igenom. Så jävla lycklig, och det finns fan inget som kan stoppa mig nu!
Se till att unna dig något som du mår bra och blir glad utav, det är inte bara du som tjänar på det! Folk i din omgivning kommer också bli glada, bara du är det, för sånt smittar av sig!
NI ÄR UNDERBARA ♥
Jag är jag, och det är bra att vara jag!
Det var så Håkan Hellström sjöng, och jag tror han hade rätt! För liksom hur mycket man än vrider på den meningen är så det liksom sant. Eller ja, man kan ju också välja att säga: Man måste leva lite innan man kan dö. För det är ju förvisso också sant, men det är inte lika djupt, så det skiter vi i...
Nej men seriöst, jag har nog dött inombords några gånger i mitt liv, men titta på mig nu? Jag har allt man någonsin kan drömma om! Visst, det finns väl småsaker jag skulle vilja ändra på. Men över lag så lever jag verkligen nu, och jag har verkligen viljan att leva också, och det har jag inte haft på väldigt länge. Jag har bara inte insett det förrän typ... nu? Men jag är lycklig, jag är glad, jag är kär och förutom min järnbrist så har jag inte mycket att klaga på!
Jag är glad att jag hållt mig i liv, fastän jag så många gånger tänkt ge upp, för det är nu jag är tacksam för allt som hänt i mitt liv.
Innan var jag så inställd på att jag inte hade någonting att leva för över huvud taget, men ack så fel jag hade där. Jag har ALLT att leva för ju! Jag har ett helt liv framför mig, ett liv fyllt av möjligheter, och vet ni vad? Jag kan gå precis hur jävla långt som helst!
"Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag att blomma"
SÅ JÄVLA SANT DET OCKSÅ! Ingen människa i hela världen kan trycka ner varken dig eller mig, bara vi har viljan att stanna uppe! Och all skit som kastats på mig genom åren har gjort mig till den jag är idag, och det är en person som jag är stolt över att vara. Jag är jag, och det är bra att vara jag!
Nu ska jag göra lite nytta. Peace out!
ALLT OMKRING MIG FÖLJER MED I MITT FALL
Jag vet inte vad det är, som gör att jag hela tiden grubblar.
Jag har allt man kan önska sig. En familj som älskar mig och bryr sig om mig, vänner som finns där för mig, och en pojkvän som vill vara med mig. Och ändå, när jag sitter här själv, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Det känns som om hela världen rasat utanför fönstret, och det bara är jag kvar. Varför ska man behöva känna så? När det inte finns en anledning i hela världen att göra det?
Varför var Du tvungen att bryta ner mig så hårt psykiskt, för så många år sedan, att jag alltid kommer känna mig mindre värd, mindre vacker, och mindre uppskattad än alla andra? Jag var ett barn som råkade hamna på fel plats vid fel tillfälle, tyckte Du att jag var värd det?
Jag vet inte. Men jag ska vara stark. Jag ska inte vara ensam mer. Jag är iskall, och det du gjorde ska inte få jaga mig längre. Det biter inte på mig längre.
Allt omkring mig följer med i mitt fall, det var så jag blev iskall.
•••
Sänk dina murar, jag ger dig ro...
Min Syster...
Min största skatt, mitt liv, min luft. Om du bara visste, hur otroligt högt jag skulle hoppa för din skull. Du är jord, du är vind, du är vatten, du är allt. Jag skulle inte lämna dig för något i världen. Jag vet att jag inte finns så mycket som jag kanske borde. Men jag vet inte hur jag ska ta mig till, vad ska jag göra? Vad ska jag säga?
Jag vill göra allt, men jag vet inte hur. Hur?
Jag kämpar för dig, fastän du inte vet om det. Men jag vill att du ska veta, att jag gör allt för dig, bara du ber mig.
När vägen blir bucklig, ska jag hjälpa dig över alla hinder. Och när du inte orkar kämpa, ska jag kämpa åt dig. Jag vill ge dig allt, för det är du värd.
Jag vet att jag inte visat att jag finns där för dig, och inte ställt upp så mycket som jag borde ha gjort, men hur skulle jag ha kunnat göra det? du har liksom stängt mig ute.
Så jag ber dig nu, släpp in mig. Låt mig andas för dig, låt mig hoppas för dig, låt mig finnas för dig. Det är det minsta jag kan göra. Du har alltid stått bakom mig, hjälpt mig så mycket du kunnat, även om du knappt orkat stå på dina egna ben. Och jag är evigt tacksam för det. Du är min idol, min stora förebild, och du är så stark - så jävla stark! Ingen jag känner har någonsin kunnat mäta sig med den styrkan du har, och jag vill att du ska se det själv också, hur otroligt stark du är! Men även om styrka är kraft, så betyder det inte att man klarar allt själv. Och det är därför jag finns här, när nätter blir till dagar och när vinter blir vår. Alltid. Hela tiden. Jag lämnar dig aldrig, du är min syster, och jag älskar dig! Glöm aldrig det!
`v´
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
T O M H E T
Jag vet inte vad det är, eller varför jag ens känner såhär. Eller det kanske jag gör, egentligen? Vem vet? Inte jag iallafall, verkligen inte jag. Jag vet faktiskt inte alls, inte någonting, om någonting.
Helt plötsligt, så gick hela mitt glada ansiktsuttryck mot något som jag väljer att definiera som: Tomhet.
Jag känner ingenting. Eller jo, jag känner någonting. Något är fel. Men vad?!
Jag vet inte, jag vet verkligen inte... Vad är det som tynger mig, egentligen? Vad är det som gör att jag ibland känner såhär, utan att ha en aning om varför? Jag hatar det. Jag känner mig så jävla vilsen.
Vem är jag? Vad vill jag? Och vad fan gör jag? Jag vet inte. Det är mitt svar! Det sämsta, tänkbara jävla svaret någonsin, och det är det ända jag kan komma på - Jag vet inte. För jag gör verkligen inte det. Och det gör mig så galet frustrerad. Eller jag kanske vet? Jag kanske bara är alldeless för feg för att erkänna det för mig själv, eller någon annan?
Jag är så jävla rädd för att trampa fel. Kliva snätt och ramla ner.
Jag är så jävla lycklig, att jag är livrädd. Jag är inte van vid denna lyckan. Eller inbillar jag mig bara att det är lycka? För att jag är rädd att riva ner allt som tagit mig år att bygga upp? Som sagt, jag vet inte.
Men jag vet en sak, en ända sak. Det måste få ett slut. All denna ångest, allt detta ovetande, allt grubblande över något som jag inte har en aning om - Det måste få ett slut. Men hur?
Hur kan man hantera ett problem, när man själv inte vet vad problemet är? Det är så jävla förvirrande allt ihop. Jag orkar inte ens tänkta på det längre. Kanske, om jag blundar riktigt länge, så löser sig allt av sig självt?
Det är iallafall vad jag hoppas, i min fantasivärld...
Se mig, snälla, se mig...
Varför kan ingen förstå?
Varför kan ingen förstå att när ångesten bryter ut behöver jag dom, mina vänner, som mest?
Men dom förstår inte, det gör ingen.
Dom tar avstånd, som om jag hade någon psykisk, smittande sjukdom.
Dom är rädda, eller också bara fega. Dom är för fega för att ta ställning till sånt dom aldrig tidigare sätt.
Så dom skjuter det åt sidan, tänker att "det löser sig nog!"
Men vad gör dom sen, om det inte löser sig?
Jo, dom lägger skulden på mig, säger att jag inte kämpar, att jag är för svag. Dom skrattar mig rakt upp i ansiktet. Spottar på den lilla värdighet jag har kvar.
Men om dom ändå brydde sig...
Då skulle dom veta att mitt liv inte varit någon dans på rosor, dom hade vetat att jag får kämpa mig upp varje morgon, kämpa fast jag egentligen inte orkar mer.
Dom hade vetat att jag suttit kedjad i bojor, och aldrig riktigt kommit loss...
Men hade dom brytt sig om det dom visste, eller hade dom skjutit det åt sidan också?
Jag vet inte...
Men jag vet en sak, jag är trött på folk som sviker mig, jag är trött på att mina vänner sviker mig, när jag behöver dom som mest...
Jag är trött på att bli lämnad ensam när jag knappt inte klarar av att andas själv...
Varför gör ni såhär? Ni är mina vänner, jag har alltid ställt upp för er, men aldrig ni för mig...
Är ni rädda, eller vad handlar det egentligen om?
Varför vågar ingen ta steget? Varför vågar ingen hålla om mig medans jag låter mig själv skrika ut all ångest?
Ni som är kvar orkar väl inte, ni kommer väl ge upp som alla andra gjorde för länge sen.
Jag vill inte bli hon som försvann, hon som var för svag... Men jag behöver eran hjälp för att klara mig genom detta, för jag vet, jag vet... Att jag orkar snart inte mer..
Jag orkar inte med de ångestkrypande varelserna som äter upp allt inuti mig utan att lyckas ta sig ut, jag orkar inte, jag vill inte...
Det kryper i hela min kropp. Jag behöver er. Jag behöver känna att jag betyder något för er.
Annars är jag rädd att slutet är nära, väldigt nära...
Jag är trött på att vakna med en klump i halsen, jag är trött på att varje morgon och kväll borra ner huvudet i kudden och låta tårarna forsa ur mig, det är inte kul längre, inte någonstans.
Kanske om jag skär upp ett hål, bara ett litet, så kanske det rinner ur mig, allt ihop.
Men det kommer alltid komma tillbaka, jag kommer inte undan det som är, det som alltid varit.
Men med er vid min sida, så kanske jag iallafall kan ta mig till ytan igen, ta mig till det stadiet där man faktiskt står ut med livet, för jag tror inte att jag gör det just nu...
Vägen till ingenstans, vägen till lycka.
Jag söker efter dig överallt, men du har blåst ut ljuset, jag kan inte tända det nu.
Jag är bara en vilsen själv i mörkret, en vilsen själv som letar efter dig.
Kommer du komma och möta mig?
Kommer du följa mig resten av vägen?
Vägen till ingenstans, vägen till lyckan.
Drömmar, drömmar, drömmar...
Bom, bom, bom, bom...
Hjärtat slår hårdare än vad det brukar, snabbare än vad det egentligen ska och jag spritter av glädje i hela kroppen! Du fyller min kropp med en så extremt varm och härlig känsla, utan att ha det blekaste aning om vad jag känner för dig. Du är så fin på alla sätt och vis, och varje gång mobilen plingar till lyser jag upp som en sol, i hopp om att det är du. Jag vet att det inte är så, varför skulle det vara det? men hoppet finns där, hela tiden.
Jag undrar när jag ska våga berätta... Jag undrar när jag ska våga ta steget och berätta för dig hur jag verkligen känner. Hur kommer du reagera? Hur kommer allting bli sen, sen när du vet att det är dig jag jagar i mina drömmar varje natt, att det är för dig jag går upp på morgonen, bara för att jag vet att jag får se ditt söta, oskyldiga ansikte. Hur kommer du reagera när du vet att jag vill vara med dig hela tiden?
Jag är så förbannat galen i dig! Jag vet inte hur, jag vet inte varför, men det är så det är.
Jag känner dig knappt, men jag vet att du är precis rätt för mig, för annars hade jag inte känt såhär.
Du är underbar, så jävla underbar - vet du om det?
Det spelar ingen roll oavsätt vad, för jag vet, jag vet att det är dig, precis dig, som jag vill ha!
Allt är bara drömmar nu, underbara drömmar som bygger upp hoppet om att lycka fortfarande existerar, och jag kan inte göra annat än att hoppas, att drömmarna slår in en vacker dag...
I was thinkin about you, thinkin about me.
Thinkin about us, what we gonna be?
I open my eyes, it was only just a dream...
Ibland faller man.
Jag vet inte vad det är, om det är natten som lagt sig över hustaken och ensamheten som försöker tränga sig in, eller om det verkligen är något i bakhuvudet som jag är ledsen för? jag vet inte, det är helt tomt.
Nyss var jag glad. Men så fort alla lagt sig här hemma så vill jag bara sätta mig ner och gråta. Jag vill inte vara ensam, jag klarar inte av det. Ångesten tränger sig på, jag är rädd. Jag är rädd för mörkret, för mig själv och för vad som hänt & inte hänt. Jag är en vilsen själ i en kropp som vandrar runt som en zombie. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill krypa ner under mammas varma täcke, för det är det enda stället jag känner mig trygg på. Men vad tjänar det till? det kommer ändå vara likadant natt, efter natt, efter natt om jag inte är med någon. Men man kan ju inte tillbringa all sin tid med vännerna heller... Jag försöker fly från ensamheten, men nu så sitter jag här, vissa dagar så bara sitter man där, ensam, och vet inte vad man ska ta sig till. Man känner sig rädd och ledsen men hittar inget svar på varför, och det är ännu värre, att inte veta varför man helt plötsligt föll. Men jag antar att det är så det är, för de flesta. Ibland faller man...
