.

Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut..

Jag gav upp för länge sen.

Du är så jävla bra, jag hittar inte ens ord för dig!
Du finns alltid där för mig, och det är det inte många som gör. Och det är inte bara det att du sitter och lyssnar, utan du gör verkligen allt för att försöka förstå, och det gör mig så jävla glad att du inte bryr dig för att du måste, utan för att du vill, och det är det jag behöver. Du kommer nog aldrig att förstå hur otroligt mycket du betyder för mig och hur glad jag är som har dig. Och jag har så mycket jag skulle vilja skriva, men du skulle inte förstå ändå. Men du ska veta att jag älskar dig Carl, och jag skulle kunna göra så himla mycket för dig!
Du är det bästa, och du kommer alltid att vara det. Tro mig när jag säger detta: Jag överlever inte utan dig!

Hej...
Jag vet inte varför jag skriver detta... Men jag ville bara skriva av mig lite, och någonstans där alla kan se hur allt ligger till... Varför vet jag inte, det har inget med uppmärksamhet att göra, men iallafall..

Jag vill bara säga att jag är trött på att låtsas, trött på att vara glad hela tiden när jag inte är det. Och det gör ont att inte ens mina närmsta vänner ser igenom mitt skal, visst, jag vill inte att dom ska behöva bry sig om mig, men det skulle bara vara skönt att ha någon att vända mig till, någon som alltid frågar hur jag mår och bryr sig. Men det är väl bara att gilla läget, att jag är född till att ta hand om mig själv och klara mig på egen hand i alla lägen. Och det är nog något av det ända som jag är bra på, för att eftersom mina föräldrar alltid varit separerade så har jag aldrig haft hela min familj sammlad, och när mamma träffade en man som var ett totalt svin & förstörde allt för oss, så fick jag bli "vuxen" så snabbt, jag var tvungen att ta hand om mig själv, det hade inte fungerat annars. Jag var så liten, kanske 5-6 år, det borde inte ha blivit som det blev.. Men efter några år började det lugna sig. Men när både morfar och min hund dog när jag var 8 så brast allt igen. Jag minns i början av 4an, en av dom tider då jag mådde riktigt bra, när jag började glömma allt som hänt, allt som varit jobbigt, jag var bara jag. Men det brast, när jag redan i 4an började skada mig själv, det höll på ända till jag gick i 6an, då träffade jag Alexander, han som förändrade hela mitt liv. Han tog mig upp ur skiten och fick mig på fötter igen, under en period på 9 månader var jag så otroligt lycklig. Han var verkligen mitt allt. Men jag sumpade det, och jag frågar mig fortfarande ofta, varför?! Jag mådde så bra, och jag visste att jag inte kunde få något eller någon bättre, men jag kastade bara iväg det, lät det försvinna med vinden.. Jag ångrar mig än idag, och det ska jag inte ljuga om. Jag saknar honom varje dag, jag är inte kär, men jag saknar lyckan. Men det är ingen som bryr sig, ingen som finns där, alla säger bara: glöm honom! Men det är inte så lätt, det går bara inte, när man vet att det inte finns något som kommer bli så bra som det var när det var bäst. Men det är nya tider nu, det är bara att kämpa på.. Och jag söker efter lyckan överallt, men jag hittar den inte någonstans. Förutom i mina vänner, iallafall dom jag har kvar. Mina vänner är det ända jag har, jag har verkligen inget annat, utan dom vore jag ingenting. Och kanske hade det varit bäst om jag var det, ingenting. Men nu är jag iallafall någonting, någonting litet som finns i bakrunden. Jag vill inte sitta här och tycka synd om mig själv, men jag känner mig bara så jävla ensam, och eftersom jag inte känner att jag kan vända mig till någon så var jag tvungen att skriva allt här. Jag kan inte ens vända mig till min mamma längre, och hon har alltid varit min bästa vän. Men hon har tillräckligt med problem redan, så hon behöver inte bry sig om mina med. Hon har fullt upp med sina egna, precis som alla andra... Det är mitt val att jag gör såhär, ställer mig själv i ett hörn dvs, för om jag skulle berätta för någon av dom som jag vet att jag betyder något för, ja då tror jag nog att dom kanske skulle lyssna. Men jag vill inte att dom ska behöva bry sig, jag vill inte det. Det är lika bra att jag fortsätter att vara den glada och högljudda Bella som alltid ska synas och höras, så som alla ser mig. För vem vore jag annars? Innanför mitt skal är jag ingenting. Men ni som läser detta (om det nu ens är någon) nästa gång ni säger att jag alltid är så glad och alltid ska höras överallt, tänk på att dom som verkar mest orädda, oftast är raka motsattsen. Jag vill inte komma någonstans med denna texten. Jag behövde bara skriva och få ut lite.. För ni ska veta, att sorgen finns här. Och den trycker på så det gör ont i hela kroppen, jag är inte lycklig någonstans längre. Jag är glad ibland, ja, men jag mår inte bra.. Tänk er för, tänk på vad ni säger och tänk på vad ni gör.
Tack för mig.

Isabella Svensson