.

Varför vara lycklig, om man inte har någon att vara lycklig med?

Ja, jag vet att mina funderingar kretsar väligt mycket kring kärlek, men jag antar att det är så det är när man är singel och känner sig konstant ensam.
För saken är den att, jag mår bra, jag mår väldigt bra nu mera, men det är alltid något som fattas, den där lilla gnistan, den där gnistan som är det där lilla extra. Den gnistan som man inte kan hitta var som helst, utan bara med den personen som är helt rätt! Och den personen är inte lätt att hitta. Men när man tänker på den där personen, den personen som man inte haft men som man ändå saknar, ja då önskar man bara att allt var här och nu, här och nu och aldrig mer liksom. Man önskade att man fortfarande levde på tiden då man skickade en lapp och skrev "får jag chans på dig?" då var allt så lätt, ja eller nej var de enda svaren. Så är det inte längre. Nu blir man nervös, är rädd för att göra minsta lilla fel, skrämma bort den som man bara vill ha nära. Man vågar inte berätta hur man känner, man är rädd för att förstöra det som ännu inte hunnit utvecklas till något. Sedan, efter ett tag, när man vågar, samma stund som man vågar berätta hur man verkligen känner, så rasar allt. Och personen i fråga glider sakta iväg, de säger att det är för att man inte ska bli sårad, men visst blir man det. Det går över, men man blir ju sårad. För har man inte känt sig riktigt ensam innan, så gör man det då. När man står där själv, utelämnad och ensam, för att hjärtat råkade slå ett par extra slag just den sekunden, just den sekunden man sa det, då känner man sig så otroligt liten. Man blir osäker på sig själv, och på allt annat omkring en. Man vill försvinna, men det är egoistiskt. Så man går runt som en zombie. Funderar på om man någonsin ska våga chansa igen, för det måste man ju, förr eller senare. Och när man väl sammlar modet för att våga ännu en gång, så rasar allt igen. Och så fortsätter det, enda tills man träffar den där som ger en det där lilla extra!
För vad är det för mening att vara lycklig, om man inte har någon att vara lycklig med? Man är lycklig tillsammans med vänner och familj, men det kan aldrig mäta sig med den där känslan, den där känslan som sprider glädje i hela kroppen, den där känslan som bryter ner en och på samma gång får en att känna sig oövervinnlig, den där känslan man bara kan få om personen i fråga känner samma sak, den där skrämmande men ändå eftertraktade känslan. Den känslan man både älskar och hatar att känna, den där känslan som kallas kärlek...