.

Jag vet inte vad det är, eller varför jag ens känner såhär. Eller det kanske jag gör, egentligen? Vem vet? Inte jag iallafall, verkligen inte jag. Jag vet faktiskt inte alls, inte någonting, om någonting.
Helt plötsligt, så gick hela mitt glada ansiktsuttryck mot något som jag väljer att definiera som: Tomhet.
Jag känner ingenting. Eller jo, jag känner någonting. Något är fel. Men vad?!
Jag vet inte, jag vet verkligen inte... Vad är det som tynger mig, egentligen? Vad är det som gör att jag ibland känner såhär, utan att ha en aning om varför? Jag hatar det. Jag känner mig så jävla vilsen.
Vem är jag? Vad vill jag? Och vad fan gör jag? Jag vet inte. Det är mitt svar! Det sämsta, tänkbara jävla svaret någonsin, och det är det ända jag kan komma på - Jag vet inte. För jag gör verkligen inte det. Och det gör mig så galet frustrerad. Eller jag kanske vet? Jag kanske bara är alldeless för feg för att erkänna det för mig själv, eller någon annan?
Jag är så jävla rädd för att trampa fel. Kliva snätt och ramla ner.
Jag är så jävla lycklig, att jag är livrädd. Jag är inte van vid denna lyckan. Eller inbillar jag mig bara att det är lycka? För att jag är rädd att riva ner allt som tagit mig år att bygga upp? Som sagt, jag vet inte.
Men jag vet en sak, en ända sak. Det måste få ett slut. All denna ångest, allt detta ovetande, allt grubblande över något som jag inte har en aning om - Det måste få ett slut. Men hur?
Hur kan man hantera ett problem, när man själv inte vet vad problemet är? Det är så jävla förvirrande allt ihop. Jag orkar inte ens tänkta på det längre. Kanske, om jag blundar riktigt länge, så löser sig allt av sig självt?
Det är iallafall vad jag hoppas, i min fantasivärld...