.

Varför kan ingen förstå?
Varför kan ingen förstå att när ångesten bryter ut behöver jag dom, mina vänner, som mest?
Men dom förstår inte, det gör ingen.
Dom tar avstånd, som om jag hade någon psykisk, smittande sjukdom.
Dom är rädda, eller också bara fega. Dom är för fega för att ta ställning till sånt dom aldrig tidigare sätt.
Så dom skjuter det åt sidan, tänker att "det löser sig nog!"
Men vad gör dom sen, om det inte löser sig?
Jo, dom lägger skulden på mig, säger att jag inte kämpar, att jag är för svag. Dom skrattar mig rakt upp i ansiktet. Spottar på den lilla värdighet jag har kvar.
Men om dom ändå brydde sig...
Då skulle dom veta att mitt liv inte varit någon dans på rosor, dom hade vetat att jag får kämpa mig upp varje morgon, kämpa fast jag egentligen inte orkar mer.
Dom hade vetat att jag suttit kedjad i bojor, och aldrig riktigt kommit loss...
Men hade dom brytt sig om det dom visste, eller hade dom skjutit det åt sidan också?
Jag vet inte...
Men jag vet en sak, jag är trött på folk som sviker mig, jag är trött på att mina vänner sviker mig, när jag behöver dom som mest...
Jag är trött på att bli lämnad ensam när jag knappt inte klarar av att andas själv...
Varför gör ni såhär? Ni är mina vänner, jag har alltid ställt upp för er, men aldrig ni för mig...
Är ni rädda, eller vad handlar det egentligen om?
Varför vågar ingen ta steget? Varför vågar ingen hålla om mig medans jag låter mig själv skrika ut all ångest?
Ni som är kvar orkar väl inte, ni kommer väl ge upp som alla andra gjorde för länge sen.

Jag vill inte bli hon som försvann, hon som var för svag... Men jag behöver eran hjälp för att klara mig genom detta, för jag vet, jag vet... Att jag orkar snart inte mer..
Jag orkar inte med de ångestkrypande varelserna som äter upp allt inuti mig utan att lyckas ta sig ut, jag orkar inte, jag vill inte...
Det kryper i hela min kropp. Jag behöver er. Jag behöver känna att jag betyder något för er.
Annars är jag rädd att slutet är nära, väldigt nära...
Jag är trött på att vakna med en klump i halsen, jag är trött på att varje morgon och kväll borra ner huvudet i kudden och låta tårarna forsa ur mig, det är inte kul längre, inte någonstans.
Kanske om jag skär upp ett hål, bara ett litet, så kanske det rinner ur mig, allt ihop.
Men det kommer alltid komma tillbaka, jag kommer inte undan det som är, det som alltid varit.
Men med er vid min sida, så kanske jag iallafall kan ta mig till ytan igen, ta mig till det stadiet där man faktiskt står ut med livet, för jag tror inte att jag gör det just nu...