.

Jag vet inte vad det är, som gör att jag hela tiden grubblar.
Jag har allt man kan önska sig. En familj som älskar mig och bryr sig om mig, vänner som finns där för mig, och en pojkvän som vill vara med mig. Och ändå, när jag sitter här själv, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. Det känns som om hela världen rasat utanför fönstret, och det bara är jag kvar. Varför ska man behöva känna så? När det inte finns en anledning i hela världen att göra det?

Varför var Du tvungen att bryta ner mig så hårt psykiskt, för så många år sedan, att jag alltid kommer känna mig mindre värd, mindre vacker, och mindre uppskattad än alla andra? Jag var ett barn som råkade hamna på fel plats vid fel tillfälle, tyckte Du att jag var värd det?
Jag vet inte. Men jag ska vara stark. Jag ska inte vara ensam mer. Jag är iskall, och det du gjorde ska inte få jaga mig längre. Det biter inte på mig längre.


Allt omkring mig följer med i mitt fall, det var så jag blev iskall.

•••