.

Ibland önskar jag att en bit av mig själv kunde dö.

Just den där lilla biten, som bryter ner mig så totalt, fastän jag gör allt för att kämpa emot.

Den där lilla biten, som gör att jag hatar mig själv. Den där lilla biten av mig som gör att jag ser precis allting med mig själv som något dåligt.

Hela tiden, om och om igen, är det detta som ekar i mitt huvud. Varför är jag så jävla ful och äcklig? Varför är jag inte bra på någonting? Varför är jag så jävla misslyckad? 

Det är tröttsamt, att hela tiden tänka, överanalysera, undra, gömma, hata. 

När folk säger att jag är fin, söt, snygg, vad fan som helst, så blir jag glad. Men jag har aldrig någonsin tagit åt mig. Det jag gör istället är att tänka "Du har ingen aning. Du har inte sett mig bakom mina murar av smink, och du har inte sett allt det äckliga fett jag bär på under mina kläder"

Äcklig. Det är så jag känner mig. Äcklig, ful, vidirig.

Jag kan inte hjälpa det. Men mina komplex över mig själv äter upp mig från insidan. Min syn på mig själv är sjuk. Jag mår så illa av mitt utseende, och att jag ständigt tvivlar på mig själv, på vad jag är kapabel till och vad jag kan förändra, gör inte saken bättre.

Jag hatar det här. Jag hatar att känna såhär.

Allt hade varit så mycket lättare, om jag slutade tänka så mycket. Allt hade varit så mycket lättare, om jag slutade hata varenda liten del av min kropp. Allt hade varit så mycket lättare om jag accepterade mig själv som jag är. Men jag kan inte, det går inte, och det dödar mig.