Rädslan för vad folk ska tycka...
Kommer ni ihåg att jag för ett ganska bra tag sedan, skrev ett inlägg om att jag inte tänker låta folk trycka ner mig längre? Att jag är jag, och att jag är bra som jag är? Jo, det stämde ett tag. Men nu är jag där igen, fast i den där jävla rädslan som jag fruktar så mycket, rädslan för vad folk ska tycka om mig. Jag är så besatt av att anpassa mig efter andra, och jag är trött på det nu.
Det är få människor jag känner att jag kan vara vem jag vill runt. Eller ja, vi börjar om lite, det handlar inte om hur jag ÄR, för min personlighet ändrar jag aldrig på. Det handlar mer om hur jag SER UT. Jag försöker alltid anpassa mig efter alla andra, för att inte sticka ut för mycket, eller för lite. I skolan till exempel, jag tar aldrig på mig det jag egentligen känner för, eftersom det känns som att folk kommer titta snett på mig, undra, viska, döma. På vissa fester, beroende på vilken typ av folk som är där, så anpassar jag mina kläder efter deras, och om jag nu inte vet vad folk har på sig så har jag ofta med mig ett ombyte, så att jag snabbt kan byta om jag är för mycket, eller för lite uppklädd. Och sen är det ju det där med att jag sminkar mig som en idiot, för att dölja så mycket av mitt "riktiga" ansikte som möjligt, så har det varit sedan sexan, jag sminkar mig så pass mycket eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag är så gräsligt ful utan smink, att de kräks när de ser mig.
Jag har länge tänkt på att jag skulle vilja skaffa Septum. Ni vet en sån där piercing som hänger och dinglar i mitten av näsan. Jag skulle gjort det för flera veckor sedan, om jag inte var rädd för att folk skulle ta "avstånd" och döma ut mig totalt. Visst, mina vänner, mina riktiga vänner, stöttar mig alltid, det vet jag. Men det är inte dom som är problemet, det är personerna man egentligen inte känner, eller pratar med, men som man stöter på lite då och då i skolan, på stan eller på fester. Jag vet inte varför jag skulle bry mig om dom, men jag gör det iallafall.
Jag vet ju att jag har folk som älskar mig, som tycker jag ser bra ut och som kommer stanna hos mig oavsätt vad. Så jag vet egentligen inte varför jag är så rädd att chansa...
Visst, jag vet inte om folk tycker så mycket som jag tror, men det snackas ju alltid. Helst i en sån liten by som jag bor i. Hade jag bott i en större stad hade jag aldrig brytt mig, men här vet alla allt om alla, alla snackar om alla, och alla lägger sina näsor i blöt i andras verksamhet, så att säga.
Men jag måste göra en förändring, med mig själv. Och börja inifrån. Bli av med den där jävla rädslan som gör att omgivningen i princip styr vilka trosor jag sätter på mig! Jag vill kunna sätta på mig precis vad fan som helst, när som helst, utan att en jävel ska döma mig. Dags att jobba på självförtroendet med andra ord.
Sådär, nu har jag skrivit ett långt, onödigt inlägg. Det får duga.
OVER AND OUT
Åh blev lite rörd när jag läste detta. Känner igen mig så galet mycket, hur jag bar runt på samma känsla konstant. Kunde gå upp hur tidigt som helst i början av gymnasiet, bara för att sitta med hår, smink och kläder i timatals för jag hade sån ångest. För att allt kändes fel egentligen, för jag vågade helt enkelt inte se ut på det sätt jag ville och därför tog det så himla lång tid. Sminkade mig i mängder, också för att dölja. Hade med mig hårspray och grejer till skolan t.om och en kam för det jävla löshåret. Varför hade jag det? Jo för att det var "inne" med långt hår. Det var så jäkla tröttsamt att hela tiden tänka på hur man såg ut, för att man var rädd för vad andra skulle tycka. Det handlade också mycket om vilka man umgicks med, hade exempelvis en pojkvän i ettan som alltid gick runt i mjukiskläder. Vipps så bodde jag i hoodtröjor. Hade en ganska alternativ pojkvän några år innan det, helt plötsligt hade jag nya hårfärger jämt och klädde mig lite "ger fan i allt". En mammas dröm, hehe.
I trean, då fann jag äntligen mig själv på riktigt. Jag drog ner på morgonrutinerna och lät mig själv sova längre istället, för jag insåg att "jag vill göra mig fin för min egen skull, jag existerar för min skull, inte för att behaga andra" och ibland är man faktiskt inte alltid sugen på att vara fin. Och man är faktiskt förbannat snygg även om man inte dränkt ner sig med halva foundation
Jag har ju träffat dig i verkligheten, och
2012-09-06 
08:07:55
Åh blev lite rörd när jag läste detta. Känner igen mig så galet mycket, hur jag bar runt på samma känsla konstant. Kunde gå upp hur tidigt som helst i början av gymnasiet, bara för att sitta med hår, smink och kläder i timatals för jag hade sån ångest. För att allt kändes fel egentligen, för jag vågade helt enkelt inte se ut på det sätt jag ville och därför tog det så himla lång tid. Sminkade mig i mängder, också för att dölja. Hade med mig hårspray och grejer till skolan t.om och en kam för det jävla löshåret. Varför hade jag det? Jo för att det var "inne" med långt hår. Det var så jäkla tröttsamt att hela tiden tänka på hur man såg ut, för att man var rädd för vad andra skulle tycka. Det handlade också mycket om vilka man umgicks med, hade exempelvis en pojkvän i ettan som alltid gick runt i mjukiskläder. Vipps så bodde jag i hoodtröjor. Hade en ganska alternativ pojkvän några år innan det, helt plötsligt hade jag nya hårfärger jämt och klädde mig lite "ger fan i allt". En mammas dröm, hehe.
I trean, då fann jag äntligen mig själv på riktigt. Jag drog ner på morgonrutinerna och lät mig själv sova längre istället, för jag insåg att "jag vill göra mig fin för min egen skull, jag existerar för min skull, inte för att behaga andra" och ibland är man faktiskt inte alltid sugen på att vara fin. Och man är faktiskt förbannat snygg även om man inte dränkt ner sig med halva foundationtuben. Så tack vare en bättre självbild och en pojkvän som faktiskt säger "vad snygg du är idag!" varesig man bara har jeans och en tröja, mjukisbyxor eller något lite finare så kan jag äntligen se ut som jag vill.
Jag har ju träffat dig i verkligheten, och dessutom sett dig utan smink. Jag har sett dig i kavalj, jag har sett dig i keps och tjocktröja och jag måste säga - du är satans jäkla snygg i allt det där. Så snälla, vänta inte till studenten med att hitta ditt riktiga jag. Börja gör dig bekväm redan nu, då blir livet lättare. Du är din egen fiende, för ingen annan kommer egentligen lägga någon vidare tanke på om du är i mjukisar ena dagen eller i klänning nästa. Huvudsaken är att du inte förändrar din personlighet i takt med utseendeförändringen. Folk kommer haka på och tycka det är helt okej, kanske inte ens märka det alls. För allt sitter i DITT huvud.
Du är vacker! Puss
Som du förstår failade jag med första kommentaren, så ignorera en och läs senaste istället! :)
Lyssna på "same love" med macklemore & ryan lewis så kanske du blir på bättre humör. Det blir jag! Lyssna på det tjejen sjunger.
Kom in helt random på din blogg och har nu läst runt lite ^^ Tycker bara att du ska försöka skita i vad andra tycjer och gör vad du vill! Du är en gorgeous person och jag tycker att en septum skulle passa dig utmärkt, har precis själv tagit en piercing ( ögonbryn ) och jag sj var oxå lit orolig om vad folk skulle tycka om det men nei inget hände folk runt omkring mig var som vanligt haha ;) Keep yah head up jao! / Sarah
2012-09-09 16:16:04
